Söndag 17 november 2019
Vi finns här: www.nak.se

Guide till att bygga ditt eget teleskop

Diagonalhållaren



Spindeln utan diagonalen fastsatt

Här är ytterligare några bilder på diagonalhållaren isärplockad.
Bild 1 | Bild 2

Diagonalhållaren är den som håller fast den lilla diagonalspegeln längs upp i tuben. Eftersom diagonalen som sitter mitt i tuben blockerar en del av ljuset som annars skulle träffa huvudspegeln, gäller det att använda en så liten som möjligt. Generellt säger man att diagonalens diameter ska vara cirka 20-25 % av huvudspegelns diameter. Det finns dock formler för beräkning av optimal storlek. Dessutom spelar det roll i vilket syfte man tänker använda teleskopet.

d = F * q / 57,3 + D * Lde / F
d står för diagonalens diameter. Eftersom den är elliptisk menar man den kortaste diametern. F är huvudspegelns brännvidd och D är dess diameter. q är det fullt upplysta synfältet i grader. För de flesta syften fungerar ett fält av 1/2° tillräckligt, samma vinkel som månens diameter bildar. Lde står för avståndet mellan diagonalens mitt och okularet. Alla mått är i tum om inget annat anges.

I mitt fall ser formeln ut så här.

d = 48 * 0,5 / 57,3 + 8 * 8 / 48 = 1,75" = 44,5 mm
För att få så bra bild som möjligt bör man alltså använda en diagonalspegel som har minsta diametern 44,5 mm. Eftersom diagonaler tillverkas i vissa bestämda dimensioner blir man tvungen att välja nästa större storlek i ordningen. Eftersom detta medför att onödigt mycket ljus blockeras, kan ofta en storlek mindre fungera lika bra. Visserligen kanske man inte kan dra nytta av hela huvudspegelns ljussamlande förmåga, men skillnaden brukar knappt bli märkbar. Därför valde jag att använda en 40 mm diagonal.

För att diagonalhållaren ska kunna placeras mitt i teleskoptuben måste man ha några sorts "ben" som går från tubväggen till diagonalhållaren och som håller upp den. Diagonalhållaren kan liknas vid en spindel där själva hållaren med spegeln föreställer spindelkroppen och "benen" föreställer spindelbenen. Därför kallas ofta diagonalhållare för spindlar.

Precis som med spegelhållaren bör man kunna justera diagonalens läge i tuben genom kollimering. Därför använde jag två träbitar, där den ena var fixerad i tuben genom spindelben och den andra justerbar. Spindelbenen sitter fast på den övre biten och diagonalspegeln på den undre. Eftersom ljustrålarna ska reflekteras åt sidan i tuben är den undre träbitens sida sågad i 45 grader.

Här följer en karta med olika spindeltyper. De cirklar som spindlarna sitter i föreställer teleskoptubens kanter sedda uppifrån och de fyrkanter som sitter på den övre delen av cirklarna föreställer fokuserarna och okularen.



Figur 9 Olika spindeltyper

Det finns olika typer av spindlar, allt ifrån sådana med ett ben upp till fyra ben. Vanligen är spindelbenen raka men det går också böja dem. De vanligaste spindeltyperna är en-bensspindlar men även fyra-bensspindlar förekommer. Nackdelen med bara ett ben är att konstruktionen kan bli ostadig.

När jag skulle välja design var jag inställd på att göra en fyra-bensspindel men efter ett tag insåg jag ett problem. Det skulle bli svårt att komma på ett bra sätt att fästa spindelbenen mot hållaren utan att blockera för mycket ljus.



Figur 10 Min spindeldesign

Jag fick idén till en tre-bensspindel (nummer 7 i figur 9) från amatörastronom och teleskopbyggare Nils Olof Carlin i Ystad. Han hade använt ett långt ben från ena sidan på tuben till den andra och sedan limmat fast spindelkroppen på mitten av benet. 90 grader mot spindelbenet, på sidan av spindelkroppen, satt ett kortare ben fastlimmat (se figuren ovan). Den här typen av spindel har fördelen att den tillåter benen att bli fastlimmade på sidan av kroppen vilket är lätt att göra.

Som spindelben använde jag cirka 1 mm tunna metallsågsblad som jag inhandlade på Clas Olson. De ska vara så tunna som möjligt för att inte hindra allt för mycket ljus att nå huvudspegeln. 1 mm räcker gott och väl och bildar en mycket stabil hållare när den sätts ihop. Eftersom metallen i bladen var härdad gick det inte att såga i dem utan jag blev tvungen att bryta av dem.



Figur 8 Ritning över min design av diagonalhållaren

För att kunna kollimera diagonalen använde jag kollimeringsskruvar. En dragskruv i mitten av spindelkroppen och tre tryckskruvar runt om dragskruven. På så sätt kan jag genom att dra i en tryckskruv och lossa lite på de andra två, justera diagonalens position. Om jag vill rotera spegelen i tuben lossar jag bara på dragskruven och snurrar på underdelen.

I tuben borrar jag sedan tre hål och fäster de skruvar som syns i ändarna av spindelbenen i. Därigenom får jag en stabil spindelkonstruktion som lätt går att kollimera.

Innehållsförteckning | Föregående | Nästa

Redigera