En stjärnhop och en galax i samma synfält

7 oktober 1999 - av Olle Eriksson

Den här kvällen var jag ute med mitt 8 tums dobsonteleskop för första gången efter ombyggnaden till en öppen tub och ett mer transportabelt teleskop. Då skymningen kom på eftermiddagen började molnen spricka upp och helt plötsligt såg dagen som hade varit så mulen, nästan helt klar ut. Då bestämde jag mig för att ge mig ut. Meteorsvärmen Draconiderna skulle ha sitt maxima dagen efter så detta lockade också.

Jag berättade för Barbro, som jag bor inneboende hos, att jag tänkte ge mig ut och ta med mig teleskopet. Hon föreslog då att jag skulle låna hennes bil och åka ut till familjens lantställe i Järlåsa, cirka två och en halv mil väster om Uppsala. Jag hade ändå tänkt åka just dit så jag tog tacksamt emot bilnycklarna.

Efter att ha monterat ner teleskopet som stod uppställt i sovrummet och packat ner all utrustning jag kunde tänkas vilja ha med i väskor, bar jag ner dem till bilen. Klockan 19.30 åkte jag iväg. Jag var dock så hungrig att jag var tvungen att stanna till på ett McDonalds på vägen och stoppa något i magen. Efter problem med maskinen som skriver ut kvitton vid kontokortsköp satt jag cirka tre kvart senare åter i bilen och körde mot Järlåsa.

Väl ute i Järlåsa körde jag fel och tappade bort mig på alla småvägar i skogen och mörkret. Jag frågade en kille som kom cyklande och han visade mig på rätt väg. Väl framme, körde jag in på tomten och parkerade bilen vid sidan av den lilla stugan.

I stugan fanns stolar och sittdynor som jag plockade med mig ut. Jag bar ut utrustningen ur bilen och placerade mig mitt på en stor gräsmatta en bit från stugan. Där började jag sedan montera upp teleskopet.

Plötsligt slocknade min ficklampa. Jag tyckte det kändes som ett batteri hade ramlat ur och jag började leta i det våta gräset utan att se någonting. Efter ett antal minuters sökande utan framgång och med lite panikkänslor upptäckte jag att det bara var batterilocket på ficklampan som hade slockanat och det var bara att skruva på det igen så lyste lampan.

Jag hade planerat innan vilka objekt jag skulle titta på. Först på listan stod två objekt mycket nära varandra. Det var en stjärnhop (NGC6939) och en galax (NGC6946) i stjärnbilden Cepheus som skulle se ut att ligga så nära varandra att man kunde se båda två i samma synfält i teleskopet.

Nu fick jag uppleva svårheten i att orientera sig på stjärnhimlen utan någon lågförstorande sökare. Jag famlade länge omkring och försökte hitta vilka stjärnor på himlen det var jag hade i teleskopets synfält. Efter mycket möda började jag dock känna igen mig och kunde snart navigera fram till de två objekten.



Stjärnhopen NGC6939 uppe till höger och galaxen NGC6946 nere till vänster. Ungefär så här mycket såg jag i teleskopets synfält. (STScI Digitized Sky Survey)

Stjärnhopen liknade litegrann stjärnhopen M11 i Scutum, med en mycket distinkt form. Den bestod bl a av många ljusstarka stjärnor. Utspridningen av stjärnor utanför hopens centrum såg ut att vara ojämn, med mycket fler stjärnor åt ena hållet (vänster både i bilden ovan och i mitt synfält) och nästan inga åt höger.

Galaxen, som inte var lika distinkt, låg cirka 1/2 grad från stjärnhopen. Jag försökte se hur den var orienterad men dess vinkling mot oss var alldeles för liten för att kunna avgöra det. Med stjärnkartans hjälp kunde jag få reda på orienteringen men jag kunde inte se det själv.

Nu hade jag tänkt gå vidare till Cassiopeia och försöka hitta stjärnhopen M52 som jag är osäker på om jag någonsin har sett. Orsaken är dess position, ofta nästan exakt i zenit. I den riktningen är det väldigt svårt att manövrera ett teleskop av dobsontyp. Just då såg jag att moln började dyka upp vid horisonten i väster. Jaha, då var den väntade molnfronten här då!

Eftersom jag förstod att jag inte skulle hinna leta upp M52 tog jag istället en snabbtitt på dubbelstjärnhopen i Perseus. Därefter tog jag in Andromedagalaxen i okularet. Jag hade aldrig riktigt observerat Andromedagalaxen speciellt noga, antagligen för att det är ett så pass "vanligt" objekt och att jag därför inte har fäst mycket intresse vid det.

Den här gången kunde jag tydligt se de mörka stråk som sveper genom Andromedagalaxens armar. Jag hade aldrig tidigare sett dessa så det var mycket intressant att äntligen få se dem. Aldrig kunde jag tro att man skulle se några detaljer i stråken men just det gjorde jag. Förutom galaxens satellitgalaxer M32 och M110 som var hur tydliga som helst, kunde jag även se en svag dimfläck på ett ställe i galaxarmarna som jag tror är en eller flera stjärnhopar i galaxen. Det skulle också vara lite speciellt, eftersom det i så fall skulle vara första gången jag har obseverat stjärnhopar från en annan galax är vår egen Vintergatan.

Nu svepte molnen in över mig och det var dags att plocka ihop allt. Klockan var nu ungefär 11.30. Cirka 20 minuter senare bar jag tillbaka allt till bilen och ställde tillbaka de stolar jag använt under observationerna. När jag satte mig i bilen (som för övrigt inte klara besiktningen och skulle skrotas nästa vecka) hade jag bara en tanke i huvudet... måtte den starta! Det gjorde den och jag kunde köra tillbaka till Uppsala.

Jag hann ta två stjärnspårbilder med kameran under observationspasset också. Jag hade hoppades få med några Draconider på bilderna men det verkade inte vara mycket aktivitet. Jag såg ett par meteorer men inga som verkade vara Draconider.

Till nästa observation ska jag montera dit en sökare samt konstruera ett system av resistorer som motverkar fukt på spegel och sökarobjektiv. Det senare kan vara mycket användbart med tanke på att utrustningen hade fått ett lager av dagg i princip innan jag hade börjat observera.

Dessutom funderar jag på om det inte går att ha teleskopet stationerat någonstans för att slippa montera upp och ner det varenda gång jag vill observera. Dessutom kan man då kollimera teleskopet en gång och vara säker på att den är kvar när man använder teleskopet. Som det är nu ändrar sig kollimeringen något när jag monterar ner det och sedan sätter ihop det igen. Det är också svårt att kollimera det ute i mörkret. Ett alternativ är att konstruera någon typ av kollimerare med inbyggd elektrisk ljuskälla.

Läs mer om NGC 6939 och NGC 6946 här