Guide till att bygga ditt eget teleskop

Stativ

När man bygger eller köper ett teleskop får man inte glömma stativet. Det är minst lika viktigt som själva teleskopet och det finns mycket att tänka på när man väljer ut det.

Flyttbarhet

Ett teleskop måste vara portabelt och flyttbart om man vill få ut så mycket som möjligt av det och inte tappa intresset på grund av att det är för krångligt att bära ut varje kväll du vill observera. Eftersom stativet ofta står för den största delen av vikten är det extra viktigt att det är lätt och smidigt.

Varje stativtyp är bättre anpassat för vissa typer av observationer än andra och därför blir det viktigt att veta hur du kommer använda teleskopet. Om du t.ex. vill kunna fotografera stjärnhimlen genom det måste stativet vara av ekvatoriell typ. Det finns också andra typer av stativ som är större och klumpigare men som ger bra stadga och funktionalitet om du planerar att låta det stå permanent i ett observatorium.

Stadga

Samtidigt som stativet ska vara flyttbart måste det också vara stadigt för att motverka vibrationer i tuben. Du vet säkert hur stjärnorna hoppar fram och tillbaka i synfältet när du tittar på stjärnhimlen genom en vanlig fältkikare. Eftersom ett teleskop förstorar mycket mer än en kikare förstoras även minsta vibration och därför krävs ett extra stadigt stativ.

För att ett stativ ska vara stadigt måste det också vara tungt. Ett ekvatoriellt stativ för ett litet teleskop kan väga upp till flera ton för att bli tillräckligt stadigt och eftersom tyngden gör att stativen blir klumpigare och svårare att bära med sig blir ett litet och lätt stativet en viktig detalj.

Att rikta teleskopet

När man tittar i teleskopet måste det vara lätt att peka mot den plats på stjärnhimlen man önskar. Eftersom stjärnorna rör sig ett varv runt himlen varje dygn (p.g.a. jordens rotation) måste man under längre observation av samma stjärna följa med dess rörelse med teleskopet över himlavalvet. När man justerar riktningen får inte teleskopet fjädra tillbaka utan måste ställa om riktningen och behålla den tills man rör det igen.

När man tittar med en förstoring av 50 ggr är synfältet cirka 1 grad och för en stjärna tar det då cirka 4-5 minuter från att det den har kommit fram i vänstra delen av okularet till dess den har försvunnit ur synfältet på höger sida. I början kan det vara svårt att justera riktningen på teleskopet utan att tappa objektet ur sikte men det blir lättare när man får träna.

Stativtyper

Det finns två typer av stativ; det ekvatoriella och det alt-azimutala stativet. Namnen syftar på hur teleskopet är upphängt i stativet.

Ekvatoriella stativ

Ett ekvatoriellt stativ är anpassat så att det räcker med att vrida en av stativets axlar för att följa med en stjärnas rörelse över himlavalvet. Utan den egenskapen måste man vrida på både den horisontella och vertikala axlen om man vill behålla samma område av himlen i okularet.

Ett ekvatoriellt stativ måste ställas in efter vilken latitud man befinner sig på. När detta har gjorts riktar man teleskopet mot polstjärnan som befinner sig i zenit på norra halvklotet. Därefter räcker det om man rör på en axel för att justera för jordens rotation. Teleskopet rör sig automatiskt upp och ned i den takt som stjärnorna gör. När man fotograferar stjärnhimlen och måste ta långa exponeringar skulle stjärnorna med ett fast stativ, istället för att se ut som punkter, se ut som långa ränder sk. stjärnspår. Med ett ekvatoriellt stativ kan man sätta på en liten motor på den ena axeln som gör att teleskopet automatiskt snurrar med jorden och får stjärnorna att fixeras i okularet och se ut som punkter.

Det ekvatoriella stativet är ett måste om man vill ägna sig åt fotografering av natthimlen genom teleskopet. Eftersom ljuset från stjärnorna är så svagt krävs att slutaren på kameran hålls öppen från någon halvminut upp till flera timmar i sträck beroende på vad på himlen man fotograferar. Om man inte följer med stjärnornas rörelser med kameran visas spår istället för punkter efter stjärnorna. Med ett ekvatoriellt stativ kan man alltså sätta på en liten motor på polaraxeln som långsamt roterar teleskopet.

Ekvatoriella stativ är ganska svåra att bygga själv och de flesta köper dem färdigbyggda. Man måste använda en motvikt som väger lika mycket som teleskoptuben och därför kan konstruktionen bli lite tungt.

Alt-azimutala stativ

Alt-azimutala stativ skiljer sig mot ekvatoriella stativ på den punkten att de inte kan följa en stjärnas rörelse genom justering av endast en av axlarna. De har en axel för longitud och en axel för latitud och man måste själv justera på både höjden och i sidled om man vill följa stjärnhimlens rörelse.

För några årtionden sedan var nästan alla teleskop monterade på ekvatoriella stativ men på 1970-talet återupptäckte astronomerna det alt-azimutala stativet. Ekvatoriella stativ var dyra och mycket känsliga för vibrationer. Det alt-azimutala stativet kombinerar ett lågt pris med ett lätt stativ som är enkelt att bygga. Allteftersom teleskopen blev större och tyngre hade man inte heller något val än att gå över till alt-azimutala konstruktioner.

Dobsonstativet (se bilder under kapitel 3.7) som är en variant av det alt-azimutala stativet är utan tvekan det enklaste och bästa alternativet för en nybörjare. Om man bygger sitt eget teleskop är det mycket enkelt att skruva ihop ett sådant stativ på köksbordet om man så önskar. Teleskopet blir mycket enklare att använda när det är färdigt eftersom det inte kräver någon inställning och dessutom är det tillräckligt stadigt för att hålla upp tyngre teleskop än andra stativ.

Innehållsförteckning | Föregående | Nästa