En kall decemberkväll bland stjärnorna

2 dec 1999 - av Olle Eriksson

Det hade gått över två långa år sedan jag hade lyckats genomföra en lyckad seriös observation av stjärnhimlen. Det var nu månadsskifte november/december och jag började få abstinensbesvär.

Satellitbilderna hade sett lite tveksamma ut i flera dagar, men varenda kväll då jag tittade ut hade det varit stjärnklart. Jag bestämde mig för att helt enkelt ge mig ut och chansa på att det skulle bli klart. Satellitbilden såg tveksam ut även ikväll och i vanliga fall hade jag stannat inne, men nu var kris. Prognoserna sade att det skulle bli kallare till natten, vilket tydde på klart väder.

På grund av den mörka årstiden var jag tvungen att ta bussen ut från Uppsala till den lilla stugan i skogen där jag brukade observera redan kl. 14.00. Medan det fortfarande var ljust, bar jag ut teleskopet och all utrustning och gjorde färdigt observationsplatsen mitt på en gräsåker strax intill stugan. Innan mörkret hade fallit hann jag genomföra en fullständig kollimering av teleskopet, rikta in sökaren, montera dit de hemmabyggda värmeslingorna för sökarobjektivet och okularen samt förbereda i övrigt för observationen.

Den kalla vinterkvällen började med Jupiter som steg över trädkronorna strax efter solnedgången och lyste på den fortfarande mörkblå himlen. Jag förde in planeten i okularet men blev genast besviken. Planeten var extremt suddig och inga detaljer syntes. Likadant var det med Saturnus som steg strax efter. Jag konstaterade snart att "seeingen" var extremt dålig. Luften var dock väldigt klar och jag bestämde senare gränsmagnituden till 6.7.

Några timmar innan jag hade gett mig ut, fick jag via e-mail, notiser om att en ny nova av magnitud 6, V1494 Aql, hade upptäckts drygt ett halvt dygn tidigare i stjärnbilden Aquila (Örnen). När det hade blivit helt mörkt kl. 17.30 letade jag upp novan och uppskattade dess magnitud till omkring 5.5. Det skulle senare visa sig att novan fortfarande var under utbrottsstadiet när jag observerade den och att den skulle bli mycket ljusare.

När teleskopet väl pekade mot Aquila passade jag på att observera en planetarisk nebulosa som jag såg på stjärnkartan skulle ligga i närheten. Ungefär två synfält (vid 46x) från V1494 Aql hittade jag den lilla ljussvaga nebulosan NGC 6781. Den var rund och suddig, kanske med något oregelbunden form, och eventuellt en ljusare markerad kant. Dess magnitud visade sig senare vara 11.8.

Jag hade en lång observationslista för kvällen och jag ville hinna med att göra vissa observationer innan några moln hann dyka upp. Jag började med NGC 6826, den s k "blinkande planetariska nebulosan" i Cygnus (Svanen). Först misstog jag den för en stjärna, sen upptäckta jag att stjärnan "blinkade" när jag förde blicken runt i synfältet. Med direkt seende lyste centralstjärnan tydligt med magnitud 11 samtidigt som viss nebulositet var synlig i en svag ring runt stjärnan. Med indirekt seende ökade hela nebulosan i ljusstyrka och "dränkte" centralstjärnan. Mycket fascinerande.

Nu var det dags för två efterlängtade objekt på gränsen mellan Perseus och Andromeda, galaxerna NGC 891 och NGC 1023. Efter en snabb titt på stjärnhopen M34 i närheten gick jag direkt mot NGC 891. Detta är en galax av magnitud 10 som ligger precis "edge-on". Längs dess galaxplan sträcker sig en mörk strimma materia. Efter någon minut hade jag hittat galaxen som var mycket svag. Det som först fångade min uppmärksamhet var två lite starkare stjärnor som låg mitt "över" galaxen. Jag hade bara förväntat mig en sådan stjärna och jag kunde inte se någon mer på den bild av galaxen jag hade med mig. Först undrade jag vad det var, sen slog det mig. En nyupptäckt supernova!?! Med hjärtat i halsgropen undersökte jag noga bilden jag hade med mig. Och visst, där var den andra stjärnan! Något lättad faktiskt, fortsatte jag observationen. Vid 46x förstoring såg jag ingen ljus strimma längs galaxplanet. Jag prövade 92x och då skymtade den till några gånger.

Trots dess något svagare magnitud visade sig nästa galax, NGC 1023, vara lättare att hitta. Några synfält (vid 46x) från den förra galaxen hittade jag en liten triangel av tre stjärnor, där den mittenliggande av dessa visade sig vara NGC 1023. Galaxen hade ett mycket ljusstarkt centrum som kunde ses med direkt seende och efter någon minut vid okularet framträdde den i sin helhet. Vid 92x och indirekt seende tycktes galaxen vara väldigt utdragen, och något förskjuten mot en trio av svagare stjärnor som låg på rad strax hitom en av stjärnorna i den ursprungliga triangeln. Jag tog lite tid och skissade av galaxen på papper.

Dags för den tredje planetariska nebulosan för kvällen, NGC 7662, den s k "blå snöbollsnebulosan" i stjärnbilden Andromeda. Även den här såg först ut som en stjärna men visade sig snart vara en planetarisk nebulosa. I motsats till vad jag hade förväntat mig, framträdde nebulosans blå-gröna färg mycket tydligt, detta i ett 8" teleskop. Centralstjärnan sågs tydligt med indirekt seende. Med lite högre förstoring tyckte jag mig kunna se områden i nebulosan som var något mörkare och eventuellt kunde jag urskilja ett ljusare skal på vissa ställen. Vid 320x förstoring syntes nebulosans något avlånga form och i vilken riktning den pekade. Ett mycket intressant objekt.

Klockan var nu omkring 20.00 och det var fortfarande mycket klart ute, och kallt. Temperaturen låg mellan 5 och 10 minusgrader. Under observationerna var kylan för det mesta inget problem eftersom jag då var koncentrerad på annat, men emellanåt upptäckte jag mig själv skaka i kroppen. Frosten hade lagt sig över precis allting förutom sökarobjektivet och okularen som värmdes på elektrisk väg med mina hemmabyggda värmare.

Jupiter och Saturnus hade nu flyttat sig och stod mitt i söder. Nu hade "seeingen" blivit otroligt mycket bättre och jag kunde tydligt se minst fem molnband på Jupiter och den röda fläcken vid 160x förstoring. Även Saturnus var magnifik. Jag tittade in Cassinidivisionen, planetens skugga på ringsystemet, molnband på ytan. Det var också tydligt att Saturnus vinkling mot jorden hade ökat betydligt sedan jag sist såg den.

Dessa två planeter kändes som en bra avslutning på första akten och jag tog chansen att hinna gå in i stugan och värma mig lite. Jag kände att jag började bli lite hungrig. Dessutom höll listan över objekt på att ta slut så jag var tvungen att leta upp lite nya. Smörgåsarna och drickan som jag hade haft med mig hade jag låtit ligga kvar ute vid teleskopet under observationerna så de var i det närmaste frusna. Ett varm element gjorde susen och snart var jag på väg ut igen.

Det var tydligt att kvällen skulle hålla i sig, så jag tog det lugnt och gick igenom objekt för objekt, lugnt och metodiskt. Jag hade t om tid för en avstickare från programmet och tittade lite på M1, Krabbnebulosan.

Nu hade mina ögon mörkeradapterats igen och jag kunde fortsätta observationen av de lite svårare objekten. Nu var det dags för den första supernovan för kvällen, upptäckt två månader senare, i en 11-magnitudsgalax NGC 1637 i stjärnbilden Eridanus, granne till Orion. Den här gick jag dock bet på. Jag hittade inte galaxen som supernovan skulle finnas i.

Nu kunde jag ta mig an en av favoriterna på listan, NGC 2392 eller "Eskimånebulosan", i stjärnbilden Gemeni (Tvillingarna). Nebulosan låg nära en relativt ljusstark stjärna och hade själv en ljus centralstjärna på magnitud 10.5 som gjorde den ganska lätt att hitta. Själva nebulosan var verkligen spöklik. En väldigt svag blå-grön nyans kunde urskiljas vid 46x förstoring. Först vid 92x framträdde det mörkare området runt om det ljusa centrumpartiet och sågs som bäst vid 160x. Någon ljusare ring upptäckte jag inte, men jag tyckte mig kunna urskilja lite oregelbundenhet i den svagare nebulositeten, möjligen som om något spretade ut från centrum, dock väldigt subtilt. Jag skissade av nebulosan vid 160x.

Ungefär 2,5 grader från "Eskimånebulosan" hittade jag på stjärnkartan en öppen stjärnhop, NGC 2420, av magnitud 8.3. Den var tyvärr ganska fattig på stjärnor och inte något vidare imponerande.

Min resa i Gemeni (Tvillingarna) fortsatte med ytterligare en planetarisk nebulosa, NGC 2371, cirka 3 grader från stjärnan Castor. Jag hittade nebulosan relativt enkelt men kunde inte urskilja några som helst detaljer. Gjorde dock en liten skiss över dess position jämfört med de närliggande stjärnorna.

Klockan hade nu blivit 23.30 och jag hade varit ute i snart 8 timmar. Hela teleskopet och all annan utrustning var täckt med frost. Det enda som hade klarat sig var huvudspegeln, sökarobjektivet, rätt sida av sekundärspegeln samt okularen. Ficklampsbatterierna dog i kylan och var tvungna att bytas ut. För övrigt såg vädret stabilt ut och det som kunde sätta stopp för observationerna var månen som skulle gå upp kl. 01.18.

Observationslistan var slut och jag fick börja improvisera. Jag fick för mig att ta en titt på de gamla goda stjärnhoparna M36, M37 och M38 i stjärnbilden Auriga. Jag började dock med stjärnhopen M35 vid foten av Tvillingarna eftersom jag befann mig i närheten. Stjärnhopen syntes direkt i sökaren och när jag fick in den i okularet upptäckte jag till min förvåning ytterligare en stjärnhop, inom graden från M35 och i samma synfält. Att jag aldrig förr har sett den tänkte jag. Det var NGC 2158, en öppenstjärnhop av magnitud 8.6, som såg ut som en klotformig stjärnhop. Jag kunde urskilja ett fåtal stjärnor vid 96x och ännu några fler vid 160x och 320x. M35 och NGC 2158 utgjorde ett mycket imponerande par tillsammans: en stor öppen och en liten kompakt stjärnhop. Jag skissade av paret vid 46x förstoring.

Nu bar det av till trion av stjärnhopar i Auriga. M37 var den mest imponerande stjärnhopen av de tre. Den bestod av väldigt många ljussvaga stjärnor samt en enda stark stjärna mitt i stjärnhopen. Efter ett tag framträdde fläckar med områden tomma på stjärnor. Centrumpartiet av stjärnhopen såg ut att vara avskuret av mörka stråk i alla olika riktningar och strax söder om dess centrum fanns en tom fläck med en väldigt distinkt form.

M36 var helt annorlunda. Inte alls lika tät med cirka 70-80 stjärnor, varav omkring 25 lite ljusstarkare. Definitivt ingen favorit. Jag passade på att "beta" av NGC 1931, en kombinerad stjärnhop och nebulosa av magnitud 10. Den syntes som en svag dimfläck kring några stjärnor cirka en grad från M36.

M38 var definitivt mer imponerande. Jämn fördelning mellan starka och svaga stjärnor, kanske något fler starka. Strax intill M38 låg ytterligare en liten öppen stjärnhop. Jag kunde tydligt urskilja cirka 5-8 stjärnor men det såg ut att finnas fler ljussvagare stjärnor i bakgrunden.

Samtidigt som det började bli ont om objekt att titta på, hade Orionnebulosan M42 under hela kvällen lyst starkt i söder. Nu var det dags att ta en titt på den. Jag tyckte inte det var något mening med att göra någon skiss eftersom nebulosan bokstavligt badar i detaljer. Jag prövade istället att observera Trapezium och de inre delarna av nebulosan med hög förstoring. Vid 320x sågs ojämnheterna i nebulositetens ljusstyrka som allra bäst. Området där ljus materia möter mörk materia precis vid nebulosans centrum såg ut precis som ett fotografi. Ur anteckningsblocket kan jag i efterhand läsa FANTASTISKT, HELT OTROLIGT, OBESKRIVLIGT.

Innan jag gick vidare plockade jag in den nedre högra "hörn"-stjärnan i Orion, Rigel, i okularet. I den helt stillastående luften gnistrade den som aldrig förr. Den bjöd på ett nästan bländande blått sken.

Nu var jag rejält frusen men fortfarande hade jag lite tid innan månen skulle stiga upp. Jag passade på att göra en liten rundvandring bland gamla godingar i Karlavagnen. Jag började med M101. Den är av magnitud 8.3 men var föga imponerande. Den hade väldigt låg ytljusstyrka och var ganska svår att upptäcka. Dessutom hade den ingen direkt karaktäristisk form. Jag försökte hitta två svagare galaxer i dess närhet NGC 5473 och NGC 5474, men lyckades inte.

På andra sidan om stjärnan Alkaid i Karlavagnen hittade jag den s k "Whirlpoolgalaxen", M51. Det är egentligen två interakterande galaxer. Den andra heter NGC 5195. Jag hittade dem lätt, tack vare deras mycket ljusstarka centrum, som såg väldigt stjärnlika ut. Detta galaxpar, som jag inte hade observerat på länge, imponerade stort. Snart framträdde galaxarmarna som ljusa och mörka partier över galaxen. "Bryggan" mellan M51 och NGC 5195 var dock svårare att se och jag kunde inte följa den hela vägen. Nästan direkt kunde jag se två stjärnor projicerade mot en av galaxarmarna i M51. Vid 160x förstoring sågs galaxerna som bäst och jag gjorde då en skiss av galaxparet.

Månen skulle nu ha nått över horisonten men än såg jag inte till den. Jag fortsatte att observera i Karlavagnen och gick direkt mot M97 och M108, några grader från stjärnan Merak, den nedre högra stjärnan i "vagnen". Detta var två objekt, en planetarisk nebulosa och en galax, som jag tidigare hade letat efter men aldrig hittat.

Den planetariska nebulosan M97, även kallad "Ugglenebulosan", av magnitud 10, visade sig förvånansvärt enkel att hitta. Den hade ganska skarpa kanter och jag tyckte mig kunna urskilja ett mörkare parti i dess centrum med en liten ljusare del mitt i. Nebulosan såg bäst ut vid 96x förstoring. Vid senare kontroll av fotografier tagna av M97 visade det sig att två mörka fläckar var belägna på var sin sida om dess centrum.

Galaxen M108 var också ett intressant objekt. Magnituden enligt katalogen var 10.7 och den såg ut att vara ungefär lika ljusstark som M97. Galaxen såg ut att vara "edge-on", precis som NGC 891 i Andromeda, men var något lättare att hitta. Längs dess galaxplan tyckte jag mig skymta 2 stycken mycket svaga stjärnor. Detta skulle visa sig stämma väldigt bra när jag kontrollerade med fotografier av galaxen. Den var "edge-on" och visade upp tydliga detaljer av spiralarmarna från sidan. Kan vara ett intressant objekt i större teleskop.

Klockan var nu 02.15 och månen syntes fortfarande inte till. Med det är lika bra att observera så länge jag kan, tänkte jag. Nu hade jag inga fler objekt "på lager" så jag blev tvungen att titta lite på stjärnkartorna och välja ut några objekt. Sirius stod bra till mellan träden i söder, så jag letade upp några objekt i det området.

Det började med M41, en öppen stjärnhop i Canis Major, strax söder om stjärnan Sirius. Den var lagom imponerande, men det kanske hade att göra med dess låga höjd över horisonten som endast var 9 grader. De sista objekten för kvällen blev tre öppna stjärnhopar och en planetarisk nebulosa inom två grader från varandra. Stjärnhopen M46 och den planetariska nebulosan NGC 2438 bildade ett intressant par. Nebulosan skulle faktiskt befinna sig mitt i stjärnhopen men jag lyckades tyvärr inte se den.

Dessa fyra objekt fick markera slutet på mitt observationspass. Nu när jag tittade efter, så såg jag att månen hade tittat fram mellan träden. Dessutom såg jag lite tunna moln som såg ut att stå still på himlen i öster. Plötsligt blev jag väldigt medveten om hur kallt det hade varit. Jag skakade i hela kroppen när jag packade ner all utrustning i väskorna.

När jag kom in i stugan droppade det bokstavligen om väskorna och teleskopet. Jag fick torka upp det värsta och lägga upp allt för torkning under natten. Jag kröp ner i sovsäcken och försökte få upp lite värme. Sen somnade jag och vaknade på morgonen upp i ett landskap, helt vitt av frost.

Över 30 objekt sammanlagt observerade jag under kvällen. Det måste vara rekord. Att det senare visade sig resultera i en lätt förkylning är en annan historia och för övrigt var det värt varenda sekund vid teleskopet.