Första observationen efter en lång ljus sommar

24 augusti 1998 - av Olle Eriksson

Du skulle ha sett stjärnhimmlen igår. Nej, jag skojar inte. Även om solen tittade ner mellan molnen under eftermiddagen/kvällen så var det fortfarande molnigt fram till 23.30 eller nåt. Då, gradvis, försvann molnen och himlen blev klarare och klarare tills den var helt otrolig. Seeingen (stadigheten i luften) var helt perfekt och "the transperancy" (klarheten) var också nära perfekt. Jag kan inte beskriva hur skönt det var att äntligen få se vintergatan efter den ljusa sommaren. Jag trodde aldrig att den skulle framträda så tydligt som den gjorde.

Jag var ute till halv 5 på morgonen och tittade både med teleskopet och fick ett par efterlägntade bilder med kameran. Jupiter och Saturnus var klarare än någonsin, mycket tack vare den excellenta seeingen. Jag kunde se många fler molnband än tidigare och den innersta mörka ringen framträdde jättetydligt. På Jupiter kunde jag se "the Red Spot" och strukturer i molnbanden, något jag aldrig gjort förrut.

Dessutom.... såg jag Uranus och Neptunus. Neptunus för första gången någonsin. Vid 160x kunde jag med viss svårighet se planeterna som var sin disk istället för en punkt. Faktum är att jag såg hela 6 planeter igår kväll, med undantag endast av Pluto och Merkurius. Mars lyste i öster mot morgonen och Venus kom upp över horisonten precis innan jag gick in.

Lite Messier-objekt var jag ju tvungen att observera. Jag såg för första gången M33, den stora galaxen söder om M31. Jag har länge letat efter M33 men aldrig hittat den. Man har sagt att den kräver en väldigt mörk himmel och stor aperatur pga dess låga yt-ljusstyrka. Igår hittade jag den relativt lätt och den var mycket starkare än jag hade trott. Jag kunde till och med se åt vilket håll den pekade, något som inte torde vara så lätt med tanke på dess nästan vinkelräta vinkling mot oss. Jag såg även en 9.2 magnituds-galax i Pisces (Fisken), M74.

Någon gång på natten såg jag en meteor som kom ifrån Pegasuskvadraten och rörde sig västerut, mellan Cassiopeia och Andromeda, mot Perseus. Dess magnitud var omkring -2 och lämnade inget rökspår efter sig. Jag gissar på att den var sporadisk.

Jag trodde inte jag skulle få möjlighet att fotografera något men eftersom vädret mot alla odds såg ut att hålla i sig satte jag upp motordrivningen vid kl 1. Jag tog 5 och 10 minuters exponeringar på Nordamerikanebulosan, Andromedagalaxen respektive samt en 5 minuters exponering på dubbelstjärnhopen i Perseus med Royal Gold 1000 film.