Objekt i Orion Av Jörgen Andersson Klockan var tjugo minuter över tio på lördagskvällen när jag tittade ut genom fönstret. Det jag såg förvånade mig, mot alla odds var det stjärnklart! Under nästan hela december har himlen täckts av regntunga moln. Nu återfanns vinterstjärnbilderna nästan i söder. Tillfället kunde bara inte missas! Jag lyfte ut teleskopet på balkongen för att låta det kylas ner till rådande utomhustemperatur. Eftersom observationen inte var planerad så hade jag inte förberett någon observationsplan. Jag plockade med mig mitt lilla ringbundna referensverk där de flesta objekten som är ljusare än 10 magnituden finns nedtecknande. Väl påklädd och stående vid teleskopet under den stjärnklara himlen var det dags att börja med observationerna. Jag noterade att luften var relativt fuktig vilket inverkade negativt på atmosfärens transparens. Jag skattade transparensen till 5 på den 10-gradiga skalan. Den visuella gränsmagnituden var cirka 5 magnituder. Vad börjar man att observera en vinterkväll när man inte har förberett något? Ni gissade rätt, M42 Orionnebulosan! De fyra ljusstarkare stjärnorna i Trapetset var tydliga. Tyvärr så har jag bara tillgång till ett 1 ¼ ” okular som ger 73 gångers förstoring. Med en ökad förstoring så kunde jag kanske ha sett de andra två stjärnorna i trapetset som är av 11:e magnituden. Har man tillgång till ett stort instrument och en mörk himmel så kan man våga sig på att leta upp stjärnorna ”G” och ”H” i trapetset. De bägge stjärnorna är av 16:e magnituden. Nebulosans två karaktäristiska glasmassor som böjer av åt väster och öster syntes tydligt. M42, Orionnebulosan Nästa objekt blev M78, en liten reflektionsnebulosa norr om stjärnan Alnitak i Orions bälte. Nebulositeten skymtades som ett svag dis runt de stjärnor som ligger inbäddade i M78. Atmosfärens transparens inverkade med all sannolikhet negativt på att se nebulosan tydligt. M78 Efter M78 förflyttade jag kikaren till NGC1662. NGC1662 är en gles liten stjärnhop i de norra delarna av Orion. De mittersta stjärnorna i stjärnhopen liknar faktiskt stjärnbilden Cassiopeja. Det var första gången som jag observerade stjärnhopen. NGC1662 Nästa objekt blev NGC1981. NGC 1981 är en stjärnhop som består av relativt ljusstarka utspridd stjärnor strax norr om Orionnebulosan. Likt M78 så var det första gången jag observerade NGC1981. Att jag inte har observerat så många andra objekt i Orion beror nog på att M42 är ett så pass dominerande objekt i stjärnbilden. I och med att jag nu använder ett GOTO teleskop så är det mycket enklare att observera andra objekt utöver de ljusstarka Messier objekten. Förklaringen är nog att det är roligare att observera än att leta vilket medförde tidigare att man inte brydde sig om att leta upp de lite anonyma objekten. Hursomhelst, NGC1981 var en vacker öppen stjärnhop. Med lite fantasi så påminner den om en tekanna tycker jag. NGC1981 Jag försökte mig nu på att observera NGC2024 och IC434. Jag hade inga större förväntningar att se objekten vilket visade sig stämma. NGC2024, en nebulosa väster om Alnitak i Orions bälte. IC434 är mer känd som Hästhuvudnebulosan och befinner sig i samma region som NGC2024. Bägge nebulosorna kräver en mörk himmel med god transparens. Jag ska försöka mig på dem vid ett senare tillfälle. Den fuktiga luften hade nu gjort så att det låg en dagghinna över optiken och övriga delar av teleskopet. Det var inget annat att göra förutom att bege sig inåt. Jag bestämde mig för att tillverka en daggkåpa till teleskopet när jag bar in teleskopet.