Planeterna på stjärnhimlen

Av André Franke

Här är uppdaterad information från André Franke om vissa av våra planeter på stjärnhimlen. Diagrammen är framtagna med hjälp av ett program som André håller på att utveckla.

Merkurius på kvällshimlen i slutet av maj/början på juni

Merkurius visar sig (åtminstone rent teoretiskt) för andra gången i år på kvällshimlen. Den här gången blir det dock ingenting för nybörjare och även mera proffsigare Merkurius-jägare kommer att få det inte så lätt. Vid slutet av borliga skymningen står planeten som högst mindre än 3 grader över horisonten i första juniveckan. (se horisontgrafiken) Även om Merkurius då kommer att gå ner först ca två timmar efter solnedgång, så visar mina beräkningar att det rent praktiskt blir svårt eller snarare omöjligt att kunna upptäcka den snabba planeten med blotta ögat. En kikare är alltså denna gång ett måste för att vara framgångsrik.

Ur andra grafiken kan man ta fram när solen och Merkurius går ner. Den 6/6 t.ex. går solen kl. 21.56 och Merkurius 23.53 (svensk sommartid). Kl. 23.10 står solen 6 grader under horisonten (den ljusblå linjen) och det är just denna tid, positionen i horisontgrafiken gäller, alltså i det här fallet den 6/6. T.ex. den 12/6 gäller horisontgrafiken kl. 23.21 svensk sommartid.

Mars och Saturnus på kvällshimlen i juni

I juni syns både Mars och Saturnus lågt i väster strax efter solnedgång. Med varje dag som går blir det allt svårare att upptäcka planeterna. Månen finns åt samma håll först i slutet av månaden, när båda planeter har försvunnit från kvällshimlen. På kvällen den 17/6 står planeterna närmast varandra och den andra bilden visar, hur den ljussvaga Mars passerar förbi Saturnus, som i sin tur inte är så mycket ljusare heller. Synvinkel motsvarar 5 grader, ungefär som i en kikare. Zenit är uppåt.





Här kommer två diagram för Mars och Saturnus och hur de kan synas på kvällshimlen i juni. I och med att planeterna står väldigt nära varandra, så går båda ner ungefär samtidigt. Men eftersom Saturnus är något ljusstarkare än Mars, så är den nog lättare att upptäcka. Just när planeterna står närmast varandra, behövs en kikare. Exempel: Saturnus 1/6

Solen går ner kl. 20.48 svensk normaltid (21.48 sommartid). Under mycket bra förhållanden borde Saturnus kunna upptäckas ca 21.20 (22.20). Kl. 22.00 (23.00 sommartid) står solen 6 grader under horisonten och det är denna dag också ungefär tiden när man borde kunna upptäcka Saturnus ganska så lätt. Strax efter 23.30 (00.30) försvinner Saturnus i horisontnära diset och slutligen 00.20 (01.20 sommartid) går planeten ner.

Planeternas höjd över horisonten på kvällen och morgonen

Diagrammen visar planeternas höjd över horisonten under 2006, när solen står 6 grader under horisonten. Här får man snabbt en överblick vilka planeter som är observerbar när det mörknar (ljusnar). T.ex. får man fram att Mars, Jupiter och Saturnus kan synas samtidigt på kvällshimlen i maj och Merkurius och Venus visar sig samtidigt i augusti på morgonhimlen. I diagrammen tas hänsyn till planeternas ljusstyrka och extinktionen (ljusets försvagning nära horisonten pga. den långa passagen genom jordens atmosfär).

Venus på stjärnhimlen i februari 2006

Bifogar diagram för venus den här gången.





Venus har dykt upp på morgonhimlen men även 2006 är liksom 2005 inget "venusår". Dvs planeten håller sig lågt över horisonten strax före soluppgång och är dessutom svår eller snarare inte alls observerbar med blått ögat under månaderna april till juni från våra latituder.

Den gula linjen representerar solens nedgång, den röda venus nedgång. De blå linjerna anger borgliga (solen 6 grader under horisonten), nautiska (-12 gr) och astronomiska (-18 gr) skymningen. Den vita ytan anger när objektet borde kunna upptäckas lätt på himlen, även vid lite sämre atmosfäriska förhållanden (lite dis) eller av nya lite mer ovana observatörer. Just då är det ett bra tillfälle att ge se ut för att kunna hitta merkurius (eller objektet, grafiken gäller för).

Merkurius på stjärnhimlen i februari 2006

Här kommer två bilder om merkurius i februari på kvällshimlen.

Ena bilden visar den välkända grafiska presentationen med horisonten (denna gången helt automatiskt genererad i ett programm, som jag håller på utveckla). Merkurius position på himlen, när solen står 6 grader under horisonten.

Andra bilden är en presentation, som är rätt känd i Tyskland, där den publiceras i en almanacka som heter "Das Himmelsjahr". Där är den dock anpassad för 50 graders latitud, vilket inte passar oss i Norrköping. Jag har jobbat med ett program, som tar fram liknande beräkningar för även våra latituder.

Vad visar bilden då?

Bilden innehåller en hel del information. Datum till vänster och tiden horisontellt. Den gula linjen representerar solens nedgång, den röda merkurius nedgång. De blå linjerna anger borgliga (solen 6 grader under horisonten), nautiska (-12 gr) och astronomiska (-18 gr) skymningen.

Sedan finns det två ytor i mitten: en vit och en streckad. Den streckade ytan anger när objektet i frågan (här alltså merkurius) borde kunna upptäckas vid mycket bra förhållanden med blått ögat eller åtminstone med hjälp av en liten kikare. Här krävs det nog dessutom en del observationsvana.

Den vita ytan anger när objektet borde kunna upptäckas lätt på himlen, även vid lite sämre atmosfäriska förhållanden (lite dis) eller av nya lite mer ovana observatörer. Just då är det ett bra tillfälle att ge se ut för att kunna hitta merkurius (eller objektet, grafiken gäller för).

Exempel:
24 februari:
kl 17:11 solen går mer
kl 17:38 Det börjar blir tillräkligt mörkt för att kunna hitta merkurius vid bra förhållanden.
kl 17:52 borgliga skymningen slutar (solen 6 grader under horisonten)
kl 18:04 Nu är det så mörkt att merkurius borde kunna hittas lätt
kl 18:36 Det börjar bli svårt att se merkurius. Den börjar försvinna i dis vid horisonten.
kl 18:38 nautiska skymningen slutar (solen 12 grader under horisonten)
kl 18:47 Nu borde det även vid bra förhållanden vara nästan omöjligt att se merkurius längre.
kl 19:09 merkurius går ner
kl 19:24 astronomiska skymningen slutar (solen 18 grader under horisonten)

Nu får man förstås inte ta tidangivelserna bokstavligen. De ska bara vara en ledtråd. Det beror som sagt mycket på vädret, dvs siktförhållanden i närheten av horisonten och hur van man är. De bygger mycket på mina egna erfarenheter men Anders Wettergren har genom egna observationer kunnat bekräfta tiderna vid ett tidigare tillfälle.

Det går direkt att se ur diagrammet att merkurius är synligt på kvällshimlen ungefär mellan 13/2 och 3/3 och är lättast att se mellan 18 och 27 februari.

Hälsningar,
André Franke