Lördag 21 oktober 2017
Vi finns här: www.nak.se

Sensommarobservationer i Skölden och Skytten

28 juli 2000 - av Olle Eriksson



Så kom äntligen den efterlängtade dagen då solen bröt igenom molntäcket efter flera veckors ihärdigt regnande. Detta innebar också goda chanser till stjärnklart under kvällen. Mina förhoppningar var att kunna återvända till en observationsplats som jag hade besökt två år tidigare och som hade en väldigt låg sydhorisont som passade perfekt vid observationer av stjärnbilderna Skölden och Skytten. Dessa stjärnbilder når aldrig speciellt högt på stjärnhimlen sett från Sverige och den bästa tiden att observera dem är under sensommaren så fort det har hunnit bli mörkt och innan de har sjunkit för lågt mot horisonten.

Jag åkte iväg ganska sent på kvällen då himlen fortfarande var något ljus och kom fram till observationsplatsen någon halvtimma senare. Den mörkblå himlen såg fin ut och temperaturen var riktigt behaglig. Det var nästan vindstilla så jag passade på att njuta litegrann innan jag började plocka fram teleskopet och stjärnkartorna. Klockan 00:30, alltså 30 minuter innan midnatt, började jag med att leta upp stjärnbilden Skölden och följa stjärnorna söderut så långt jag kunde.

Jag nådde precis in i stjärnbilden Skytten och hittade där den öppna stjärnhopen M18, cirka 10 grader över horisonten eller vid deklination -17 grader. M18 bestod av ett 15-tal utspridda relativt ljusa stjärnor och var inte speciellt imponerande. Det enda som fångade min uppmärksamhet var att de fem ljusaste stjärnorna i mitten låg så att de liknade en minikopia av stjärnbilden Kusken.

Härifrån vandrade jag tillbaka samma väg på stjärnhimlen som jag hade kommit men den här gången stannade jag till vid några objekt. En grad norr om M18 hittade jag den berömda Omeganebulosan M17. Ju mer tid jag ägnade i okularet desto lättare blev det att se nebulosan. Den såg först ut som ett enda långt stråk av nebulositet i nordvästlig-sydostlig riktning men vartefter tiden gick så började jag kunna urskilja små subtila utlöpare av svag nebulositet i sydlig riktning. Tydligast var den mest västliga utlöparen som passerade genom en liten linje av tre relativt ljusa stjärnor.



Teckning av Omeganebulosan M17

Strax efter midnatt hoppade jag vidare norrut till nästa Messierobjekt, Örnnebulosan M16. Detta var det sydligaste objekt som jag observerade i all hast vid samma plats två år tidigare. M16 som egentligen är en kombinerad nebulosa och stjärnhop syntes redan i teleskopets sökare men det tog ändå lite stjärnhoppande fram och tillbaka innan jag var övertygad om att jag hade hittat rätt. Det var ett ganska intressant objekt. De flesta stjärnor ligger koncentrerade i ett ganska litet område norr om centrum medan ett fåtal ljusstarka stjärnor finns utspridda åt söder. Jag kunde se väldigt svag nebulositet men det var svårt att avgöra exakt hur mycket pga. stjärnorna som störde mitt indirekta seendet.



Teckning av Örnnebulosan M16 och ett inlägg från Digital Sky Survey

Nu var klockan 01:30 och det var dags för favoritobjektet på stjärnhimlen, den öppna stjärnhopen M11 eller "Wild Duck Cluster" som den också kallas. Två år tidigare hade jag sett M11 i låg förstoring och blivit förälskad direkt. I låg förstoring syntes en mycket ljusstark stjärna i stjärnhopens centrum och en myriad av svagare stjärnor runt omkring som såg ut att flyta samman i okularet och ge den ett nästan spöklikt utseende. Nu var jag mer observationsvan och alldeles riktigt så såg M11 annorlunda ut då jag ökade förstoringen litegrann.



Teckning av de mest karaktäristiska dragen hos M11

Det som ger "Wild Duck Cluster" dess namn är dess unika form. De flesta svaga stjärnor ligger tätt packade i något som liknar en halvöppnad solfjäder eller en flock änder på flykt i riktning mot sydost. Strax före dessa ligger 10-15 stjärnor på rad i formen av ett stort V. Även dessa kan liknas vid en flock flygande änder. Runt omkring stjärnhopens centrum ligger en mängd svagare stjärnor som gör att den faktiskt ser ut att få en rund form. Ett mycket intressant objekt som skiljer sig markant mot alla andra stjärnhopar jag har sett.

Nu hade klockan hunnit bli 01:45 och det var dags att börja avrunda observationerna eftersom himlen nu hade blivit betydligt ljusare. Innan jag åkte hem passade jag på att observerade vad jag vid tillfället trodde var den berömda dubbel-dubbelstjärnan i stjärnbilden Lyran, Epsilon Lyra. Det visade sig senare att jag hade tittat på en annan dubbelstjärna nämligen Delta Lyra.

Jag hann också med att ta en titt på Jupiter och Saturnus. Lite förvånad blev jag faktiskt när jag för första gången i mitt liv fick se Jupiter på vänster sida om Saturnus, efter den omtalade konjunktionen den 5 maj tidigare under året. De båda planeterna kändes som en bra avslutning på höstens första observationskväll så jag packade in teleskopet i bilen och begav mig av hemåt.

Redigera