Lördag 21 oktober 2017
Vi finns här: www.nak.se

Solförmörkelsen 1999 från Rumänien

- av Anders Wettergren, Rumänien



Fotomontage från delar av den totala solförmörkelsen, skapat av Anders Wettergren.

Ur min observationsjournal:

Onsdagen den 11 augusti 1999 var minnesvärd. Jo, det var visst en solförmörkelse den dagen också (skratt). En utvikning är på sin plats.

Jag såg fram emot att resan till solförmörkelsen i Rumänien. Vi var nära 50 personer som hade köpt resan, som anordnats av GAK (Göteborgs Astronomiska Klubb) i samarbete med ett reseföretag kallat Ro Holidays. Men det kändes tveksamt hur det skulle bli. Redan dagarna innan kunde våra svenska reseansvariga inte komma överens. Dessutom hade det plötsligt blivit så att vi fick åka buss ner istället för att ta flyget. Det stal två dagar av de dagar som vi skulle vara i Rumänien. Men, take it or leave it. Efter sträckkörning i två dagar i en trång buss trodde de flesta att allt ändå skulle bli bra. Det blev inte riktigt så. I Rumänien väntade många överraskningar, som inte alla ska tas upp här. Men en sak var säker, vi var beredda att stå ut med mycket om vi bara fick se solförmörkelsen.

Det vi behövde var främst tålamod. Kvällen innan förmörkelsen visste vi inte ens om vi skulle få en buss. Bussen som vi åkt till Rumänien med hade inte hållit måttet och hade bytts ut. Den nya bussen gick dock sönder dagen före och behövde repareras i Bukarest. Vi var lite oroliga kvällen före förmörkelsen, måste erkännas. Vi bodde i Mamaia nära Constanta, strax utanför totalitetszonen. Vi hade väl därmed att chansen att bli den enda solförmörkelseexpedition som bara nästan sett en total förmörkelse. Förmörkelsen var enligt uppgift 99,8 % i Constanta. Hade det gått så illa hade upproret hängt i luften.

Efter sju sorger och åtta besvär kom bussen på morgonen, ungefär som man lovat. Det var bara det att det visade sig att vi inte hade någonstans att observera ifrån. Ett misstag var begånget någonstans. Mobiltelefonerna gick varma medan vi satt otåligt och väntade i bussen utanför hotellet.

Men nu vet jag hur man gör i Rumänien i en sådan situation. När det är en solförmörkelse på gång får man räkna med att betala för att få stanna, var det än blir. De är affärssinnade i det landet, även militären. Det gällde att komma så långt söderut som möjligt. Månskuggan gick över gränsen mellan Rumänien och Bulgarien innan den försvann över Svarta Havet. Vi planerade att stå vid hamnstaden Mangalia, som låg någon mil från gränsen. När det inte gick fick man tag i en general som villigt vill hjälpa oss, mot att vi betalade en muta på 20 USD per person.

Den tillmötesgående generalen fixade lätt så att vi fick stå i ingenmansland mellan Rumänien och Bulgarien, när en liten by vid namn Vama Veche. Vi fick militäreskort med oss när bussen kröp fram på knackig väg ned mot gränsen. Vi stannade bokstavligen in the middle of nowhere, som det brukar heta. Det var långt till närmaste träd och Mangalia kunde man se på avstånd i norr. Bra i och för sig men kanske ändå inte det man önskat. Soldater med kalashnikovs stod en bit bort och det var förenat med livsfara att gå ner till stranden. Det var semester vid Svarta Havet det.

Vi fick i princip hålla till intill bussen. Vad klagar ni på? frågade en av Ro Holidays killar småirriterat. Ni kom så långt in i totalitetszonen som ni kunde! Kanske det ja. Men de flesta fann sig i situationen och det blev trevligt till slut. Vi behövde i varje fall inte vara oroliga för att våra saker skulle bli stulna. Framförallt så var vi på plats i tid, vilket förmodligen hade setts som ett under bara några timmar tidigare. Den partiella fasen skulle börja kl 12:47 rumänsk tid, som på sommaren är en timme tillagd på vår svenska sommartid, och det var en timme kvar dit. Nästan alla fotograferade. Det blev snart en skog av kamerastativ i gräset och på grusvägen. Några mindre instrument var med, några fågelkikare (däribland min), några fältkikare och ett annat mindre teleskop tillhörande Olle Lindgren. Förresten kamperade jag och Olle ihop under den här resan.

Så var det där med vädret. Vi hade vi i varje fall tur med vädret, hette visst någon film på TV. Det stämde bra här. Ingen hade en tanke på vädret av naturliga skäl, olikt mot vad det brukar vara. Orolig för molnen var nog ingen. Det var lika soligt som det varit hela tiden, även om det ryktades om dåligt väder i övriga Europa. En front var på väg. Jo, vädret påminde oss ändå om realiteterna till sist. Redan morgonen efter solförmörkelsen väcktes vi av åskmuller och strilande regn.

Åter till solförmörkelsen, min första. Den här dagen var det alltså en klar himmel över Vama Veche. Ett tunt soldis antyddes. Landskapet var platt men det var en aning uppförsbacke inåt landet, dvs västerut. Tråkigt nog skulle det göra att man såg månskuggan komma mot oss. Däremot hade vi helt fri sikt mot havet, åt det håll skuggan skulle lämna oss. Det visade sig inte ha någon betydelse. Skuggan var inte särskilt väldefinierad ändå.

Att vi var i god tid gjorde att vi kunde förbereda oss lite. Jag höll en liten improviserad information om vad som väntades, dvs om tider och sådant, vilket inte alla kände till. Jag såg till att vi skaffade oss en officiell tidtagare, som ropade ut när kontakterna väntades. Det behövdes i stressen kring totaliteten om inte annat. Det flesta skulle ju vara upptagna av att fotografera. Det var samtidigt en koll på om de förutsagda tiderna stämde med verkligheten. Vi hade fått prognoser med sekundnoggrannhet gällande för Mangalia.

Tidsangivelserna var som man kunde ana mycket exakta. Spänningen orsakade först ett falsklarm, men när tidtagaren ropade första kontakt kl 12:47:28, dröjde det bara några sekunder innan man antydde månen i solkanten. Äventyret hade börjat.

Månranden blev snabbt påtaglig i riktning klockan 2 och obevekligt täcktes solskivan gradvis. Jag observerade det med Kowan, som var utrustad med dubbla lager mylarfilter.

Klockan 13:25 närmade sig månkanten en solfläcksgrupp som låg i mittregionen. Det var de enda solfläckarna som vi kunde se. Gruppen försvann så småningom när månkanten nådde mitten på solskivan klockan 13:40. Jag bytte då ut Kowan mot kameran, en Pentax K-1000. Den var utrustad med mitt tillförlitliga spegelteleobjektiv på 500 mm och med en teleförlängare som fördubblade brännvidden till 1000 mm. Kombinationen hade jag provat vid partiella förmörkelser tidigare med utmärkt resultat. Framför objektivet hade jag till en början dubbla mylarfilter och i kameran hade jag Kodak 100 ASA, negativ film.

Vid det här laget började man märka att solljuset på något sätt hade tappat stinget. Solen sken men ändå inte riktigt. Till en början smög sig dunklet på nästan omärkligt men när klockan närmade sig två kände man att något definitivt var på gång. Dämpningen av solen gjorde att det jag upplevde blev alltmer drömlikt. Allt bäddades in i ett behagligt brun-grön-gult dunkel och den varma färgtonen kommer jag speciellt ihåg. I denna nästan surrealistiska dröm letade vi "solskäror" under de få buskar som fanns vid bussen. Jag fick se de berömda solskärorna till slut. Sedan blev det några bilder på den partiella fasen också.

Men man hann inte så mycket mer, för nu gick det fort. En tunn skära av solen återstod klockan 14:08. Då knäppte jag några sista bilder och förberedde mig för den bildserie som jag skulle ta under totaliteten. Mitt program var uppgjort i förväg, för det var inte tid att tänka när det gällde.

Nedräkningen till andra kontakt påbörjades och samtidigt ökade jublet. Jag avstod från att fotografera den andra kontakten. Bailey's pärlor och diamantringen fick vänta till tredje kontakt. Det var ett medvetet val. Ingången till den totala fasen måste bara upplevas.

Under den sista minuten tilltog dunklet snabbt och jag försökte fånga stämningen med min andra kamera. Meningslöst naturligtvis. Jag hann inte. En mäktig mörk vägg växte snabbt till i väster och utebelysning tändes på avstånd. Skäran krympte till en bländande punkt allteftersom vår tidtagare Leif räknade ner. Han ropade ut andra kontakt och bara någon sekund senare slocknade de sista solstrålarna. Enligt beräkningarna skedde andra kontakt klockan 14:11:02 och det stämde alltså ruskigt bra.



Jag tog bort filtret framför kameran under tiden som jag beundrade skådespelet. På solens plats fanns nu bara en ljus korona kvar och ljusa stjärnor kom fram. Planeten Venus såg jag tydligt i riktning klockan 7. Merkurius fanns åt andra hållet men den hann jag inte titta efter, stressigt som det var med alla intryck. Men det var inte så mörkt som jag hade väntat mig. Det gick att läsa tidsinställningen på min kamera utan besvär. Halvskumt var snarare ordet. Det varmtonade dunklet var bara tätare än tidigare och därmed den overkliga känslan.

Jag konstaterade också att det förväntade temperaturfallet inträffade. Det var bevisligen svalt jämfört med tidigare. Effekten på fågelsången uteblev dock, men det berodde mest på att det inte fanns fåglar som sjöng innan, vad jag hörde i varje fall. Däremot flög svalorna lågt. Jag fick till och med ta ett steg åt sidan när de flög in i huvudhöjd bland oss. En svala gör ingen sommar, men tydligen en förmörkelse.

Jag kunde inte beundra totaliteten någon längre stund. Sekunderna var dyrbara. Jag skulle hinna fotografera totaliteten också. Jag hade nog drygt en minut på mig att fotografera och Leif räknade hela tiden ner till tredje kontakt. Nedräkningen var visserligen stressande men ovärderlig. Jag tog snabbt en serie med allt längre tider, med början från 1/125 sekund. Längsta exponeringen var en sekund. Sedan gick jag nedåt i tiderna igen, så länge det fanns marginal kvar. Jag hann snabbt titta en gång i kameran för att se till skärpan. Månranden var flammig och röda områden fanns på många ställen, så mycket uppfattade jag. Jag hade planerat ta ungefär 13 bilder men fick avbryta vid nio, för då var det bara 10 sekunder kvar.

Jag inväntade tredje kontakt och var beredd på att fånga det första solljuset på 1/250 sekund. Så snart jag såg den första skymten knäppte jag den första bilden. På bara några sekunder växte sig ljuset bländande. Jag hann nätt och jämt att dra fram, byta tid till 1/125 sekund och knäppa en bild till. Sedan var det över. Jag riktade bort kameran.

Om tredje kontakt stämde med prognosen minns jag inte. Men efteråt frågade jag Leif om tiden. Enligt beräkningen skulle tredje kontakt ha skett 14:13:05. Han sade att tredje kontakt dröjde några sekunder längre. Om man tar hänsyn till hans tid för andra kontakt, skulle det innebära att totaliteten varade i 2 minuter och 5 eller 6 sekunder, dvs något längre än de 2 minuter och 3 sekunder som var beräknat för Mangalia. Men det var logiskt. Vi befann ju oss lite längre in i totalitetszonen.

I och med att solen bröt fram var alla märkbart lättade. Stressen och spänningen försvann omedelbart. Men det var inte för att solen kom tillbaka. Det var snarare så att den avtagande partiella fasen knappast var intressant. Totaliteten överskuggande bokstavligen allt. Vi hade ju i princip bara kommit dit för att få uppleva de två minuter som den varade. Efter det följde kort sagt ingenting. Jag tog några bilder till, för att få slut på filmen, men sedan var det inte mer med det. Det hela är lite märkligt. Vilken som helst 80-procentig förmörkelse hade annars dragit till sig stora publikskaror. När det fortfarande var nästan en timme kvar av den partiella fasen befann vi istället oss på väg hem. Klockan var då kvart i tre. Att vi var nöjda med det vi hade, var helt klart.

Det var också meningen att vi skulle observera annat under vistelsen i Rumänien. Det blev inget av det dessvärre. Dålig planering i kombination med viss otur med vädret gjorde det. Perseidkvällen mellan den 12 och 13 präglades av ett krismöte inför hemresan dagen därpå. Det hade dock ingen betydelse, eftersom det var en mulen natt. Det hela gjorde att jag därmed också missade det lilla projektet att studera Skyttens stjärnbild från Rumänsk horisont. Från runt latitud 44,5 grader kan man nämligen se hela stjärnbilden.

Vi fick vara nöjda med solförmörkelsen, vilket vi nog var trots allt. Om inte annat fick vi en annorlunda upplevelse och så här efteråt också: ett gott skratt. Så ser jag det i varje fall.

Redigera