Rapport från södra halvklotet Sommaren 2002 - av Jörgen Andersson Jag och min flickvän har en stor förkärlek till Indiska Oceanen. Efter att ha besökt Maldiverna och Seychellerna skulle vi styra vår kosa till Mauritius. Eftersom jag har ett stort intresse för astronomi som tyvärr på slutet har blivit drabbat av en alltför hård arbetsbelastning så blir det alltid någon observation på semestern. Jag såg fram emot resan eftersom jag ej tidigare har varit på så sydliga breddgrader. Mauritius är belägen på 20 grader sydlig latitud. Var är Mauritius belägen då och hur stort är det? Mauritius är en ö i Indiska Oceanen, bara 1865 kvadratkilometer stor. Ön ligger cirka 855 kilometer öster ut från Madagaskar. Afrika är den närmaste kontinenten med ett avstånd på cirka 1800 km. Mauritius är en vulkanö som uppstod för cirka 13 miljoner år sedan. Vulkanerna har dock varit inaktiva i cirka 200 000 år nu. Öns centralplatå når upp till 900 meter. Kustlinjen på 330 km är i stort sätt omgiven av ett oavbrutet korallrev. Eftersom det är stora höjdskillnader varierar temperaturen och klimatet avsevärt beroende på var man befinner sig på ön. Vid kusten kan det vara en tryckande hätta på 30 grader i skuggan medan det är 15 grader uppe i bergen. Jag hade beslutat mig att förlägga observationerna upp på högplatån. Jag hittade ett ställe på kartan som såg intressant ur transportmässiga och astronomiska aspekter. Platsen låg belägen vid berget Montagne Cocotte (771 m.ö.h.). Eftersom vi bodde på norra Mauritius och högplatån ligger rakt över ön vid de södra delarna så måste transporten lösas. Jag kunde snabbt konstatera att det inte gick några bussförbindelser i närheten vid den tidpunkt som jag var intresserad av att observera vid. Tog kontakt med hotellets reception som snabbt fixade fram en liten fyrhjulsdriven jeep av märket Suzuki Samuraj till mig. Med karta, fältkikare, stjärnkarta hoppade jag in i jeepen och rullade ut från hotellområdet vid 23-tiden. Eftersom det råder vänstertrafik på Mauritius och jag tyckte att bilen ej var 100 % pålitlig så såg jag fram emot en spännande färd! Glöm allt vad svensk vägnätsstandard och gatubelysningar heter! Hur som helst kom jag fram till min observationsplats efter ca 1 ½ timmas körning. Temperaturskillnaden var påtalig. Jag drog på mig den extra tröja som jag hade tagit med mig. Jag satte mig på motorhuven och lutade mig mot vindrutan och lät mina ögon mörkeranpassa sig. Allt eftersom mina ögon vande sig vid mörkret började stjärnhimlen träda fram i all sin prakt. Vintergatan sken med ett sällsamt sken och spände sig från norr till söder i en oavbruten linje. I zenit hade jag Skytten och Skorpionen. Svepte med min kikare över konstellationerna och såg många utav de berömda objekten. Följde vintergatan söderut. Vid den södra horisonten hängde Södra Korset, Flugan och Kameleonten. Jag hade inbillat mig att Södra Korset skulle vara mycket mindre än den visade sig vara. Den klotformiga stjärnhopen 47 Tucane var en imponerande syn, även med det begränsade hjälpmedlet jag hade tillgång till. Efter att ha studerat stjärnhimlen genom fältkikaren lade jag den åt sidan för att observera visuellt. Ju mer man tittade desto mer såg man. Vintergatans konturer var knivskarpa. Det behövdes ej något indirekt seende utan det var bara att stirra rakt på! Jag studerade stjärnhimlen säkert någon timma innan jag insåg att jag började frysa. Gryningen gjorde sitt sakta intåg och jag bestämde mig att packa ihop och bege mig nedför den slingrande vägen nedför berget. Denna kväll blev till oförglömlig observation på en mycket vacker plats i den Indiska Oceanen.