Andra höstobservationen av Jörgen Andersson Jag gick bet på några objekt vid min senaste observation den 25 juli, bland annat Messier 11. Min intuition var att nedteckna dessa som säkra observationer vid min andra observation för säsongen, natten mellan den 29–30 juli. Hade väldiga problem vid kalibreringen av teleskopet i kväll. När jag hade angivit datum och tid i handkontrollen och initierat teleskopet att automatisk kalibrera sig begav sig tuben hela tiden ner till sitt ändläge. Efter 30 minuters fumlande i mörkret tröttnade jag och återställde handkontrollens fabriksvärden i ett sista desperat försök. Då, helt oväntat, fungerade initieringen igen. Det enda förklaringen jag har är att kalibreringsrutinen som jag utförde vid dagsljus för två dagar sedan måste ha gått snett. Hur som helst, nu var jag på rätt spår igen och kunde ta mig an de objekt jag missade vid min förra observation. Men innan provade jag att den automatiska sökfunktionen fungerade. Jag valde ut M57 – Ringnebulosan, och Albireo som testobjekt. Automatiken centrerade objekten i okularets centrum vid första försöken. Jag antog att det teleskopet och den aktuella himlen var i harmoni med varandra. M57 syntes mycket bra ikväll. Den här gången hade jag plockat med mig två okular ut. Utöver standarokularet Plössel 26 så hade jag tagit med mig ett Plössel 15. Det okularet ger 126X förstoring. Ringnebulosans ringform blev mer distinkt med 15 mm-okularet monterat. Knappade sedan in M11 på handkontrollen. Klockan var då 00:50 SST när teleskopet började svepa mot M11 i Sobieskis Sköld. När handkontrollen gav ifrån sig ett pip för att tala om att objektet var centrerat tittade jag ner i 26mm okularet. Där, i centrum, såg jag M11 tydligt. Varför jag missade den vid förra observationen vet jag ej. Den troligaste förklarningen är att jag hade ett tunt lager av imma på frontlinsen. Den ljusstarka stjärnan tillsammans med de två lite ljussvagare stjärnorna ger en vacker inramning till den många tusen ljussvagare stjärnorna. Efter att observerat M11 i ett par minuter funderade jag på att gå vidare till stjärnhopen M52 i Cassiopeja. Då kom jag att tänka på Uranus som borde ligga hyfsat till på himlen vid den här tidpunkten. Jag matade in Uranus på handkontrollen och teleskopet började förflytta sig mot Vattumannens stjärnbild. Klockan var 00:57 när teleskopet stannade. I centrum av okularet såg jag en mycket liten skiva som var blåaktig till färgen. Det var första gången jag observerade planeten genom ETX125:an. Någon vidare skönhetsupplevelse är inte de bortersta planeterna, men vetskapen att man tittar på de objekt som för nuvarande utgör solsystemets yttersta gräns gör ändå observationerna spännande. Sporrad av den positiva observationen matade jag in Neptunus i handkontrollen. Följde med okularet när teleskopet svepte mot Stenbockens stjärnbild. Om Uranus inte var någon imponerande syn så borde inte Neptunus överraska. Teleskopet stannade över en ljussvag prick som vid första laget var förvillande lik en stjärna. Det som skilde denna punkt mot de övriga var att den lyste med ett fast sken och uppvisade en svag blåaktig färg. Tittade man mycket noga så kunde man nog ana en liten skiva. Efter att ha tillbringat någon kvart vid solsystemets yttersta gräns utförde jag några slumpmässiga valda objekt. Himlen blir mörkare och mörkare nu vilket bådar gott inför NAK kommande perseid-övervakning. Hoppas att molnen håller sig borta dessa kvällar precis som de gjorde denna kväll.